Historisk dokumentation av Blå Bandets standar

Det är tack vare styrelsen för Stockholmsblåbandisternas Barnkoloniförening som standaren och de tre fanorna kom under dokumentation och inventering av en textilkonservator. Blåeld Media fotograferade standaren och har sammanställt en dokumentationen så att eftervärlden kan ta del av dessa konstverk innan de blir ”helt förmultnade”.

Det hela började med att Joel Green, som är ordförande i Stockholm-Västerort Blåbandsförening hade hittat ett standar på vinden i Bergskyrkan i Hässelby som han lämnade in till Princess Hall. Den hade tillhört den för många år sedan nerlagda Riddersviks Blåbandsförening. Och eftersom det finns ett antal standar i källaren här, så beslutades det att man skulle anlita en textilkonservator som kunde åta sig uppdraget, och den uppgiften tog Joel på sig. Det finns som bekant inte så många i den yrkeskategorin i Stockholm och valet föll på Ann Ideberg, som har mångårig vana och rutin av både konservering och lagning av alla sorters textilier.

Den tionde och elfte oktober var det för en gångs skull lugnt med konferenser på Princess Hall. Då beslutades det att alla standar som har legat i vår källare skulle plockas fram. Eftersom själva arbetet tog mycket plats så var det bara Eklundsalen (vår största konferenssal) som räckte till. Både för en inventering och dokumentation, men även för en fotografering av dem. Totalt räknade vi till 34 standar. Det sista standaret överlämnades av Jan Lundberg personligen. Den hade han hittat i baptistkapellet i Norrtälje.

Eftersom jag deltog i arbetet, och varken fotograferade eller inventerade, så gick min uppgift ut på att vara behjälplig när det gällde att lägga ut standaren på ett stort ark på golvet, släta ut rynkor och veck, kamma till fransarna, och placera ut en nummerlapp vid varje objekt.

Årtalen är varierande, från 1880 talet till 1930 talet. Likaså slitaget på dem. Vissa hängde knappt ihop, och några verkade orörda. En del standar är handbroderade, några målade eller har texten applicerad, men de som är bäst bevarade är de med maskinsydda applikationer eftersom de hade tillverkats på senare tid, berättade Ann. Det fanns även flera som var målade på siden eller ylle och som var i mycket fin skick eftersom de inte hade utsatts för väder och vind, solljus slitage och skadeinsekter, eller bara hade förvarats dåligt.

Men gemensamt för alla är att det står Blå Bandet på dem och även orten de representerar. Samtliga standar kommer från Stockholms län. Då de tillverkades var benämningen Storstockholm inte uppfunnet, utan varje liten ort och by hade sitt eget standar. Rönninge, Huddinge och som sagt Rimbo, bara för att nämna några orter som numera ingår i Storstockholmsregionen. I takt med moderniseringen och industrialiseringen av Sverige så slogs fler och fler orter samman inom Blå Bandet, så numera finns det bara 120 Blåbandsföreningar och 13 distrikt i hela landet från att ha varit betydligt fler.

Eftersom standaren på Princess Hall har genomgått en så noggrann behandling och inventering så vore det kanske bra att tänka på att övriga Blåbandsföreningar i Sverige också ska se över sin skattkammare med standar och fanor och kanske göra samma sak. De tål att ses på, för fantasin kände inga gränser över hur dessa är utformade.
Vem vet, det kanske går att ordna någon utställning i framtiden.

Blå Bandet standar

Klicka på den här länken för att läsa mer om de enskilda standaren

 

 Besök hos textilkonservator Ann Ideberg

Ann tog emot mig i sin ateljé, som ligger vid Tessinparken, för en liten pratstund i hennes ”rätta miljö”. Under den tid vi samtalade så fick jag lära mig en del av konserveringskonstens grunder och behandlingar på alla typer av textilier. Hon visade mig bland annat en väv som lämnats in för konservering. Eftersom det var ett ganska stort hål så använde hon ett stycke infärgad ripsväv för att efterlikna strukturen på vävnaden och syr då fast det som stöd på baksidan. Hål och bristningar sys ned mot ett stödtyg, och det är detta tyg som syns i hålet. Det ska så vara visuellt viktigt att det infogade tyget stämmer i färg med omgivningen. Lösa trådar i väven sys ned med en lämplig färg. Både ullgarn och glansigt bomullsgarn kan användas. Lagningarna ser bra ut på lite avstånd, och tittar man lite närmare ska man kunna se vad som är original och vad som är tillfört. Vilket mönster vävnaden har spelar en väldigt viktig roll. Det kan till exempel sys fast en rosa ripsremsa eller garn om det är en rosa blomma. Om det är ett hål i det gröna gräset, så fyller man ut det med endera en bit väv, eller garn av samma gröna färg för att på det viset täcka det saknade tomrummet. Många kära släktklenoder har, och kan bevaras på detta vis.

De textilier som Ann åtar sig att åtgärda är kyrkotextilier, allmogevävnader, broderier, dopklänningar, vävda tapeter, fanor, med mera. Hon visade mig den tråd man kan använda för att laga och bevara en mycket tunn 1800-tals dopklänning. Tråden som man då lagar med heter hårsilke, och jag kan garantera att den är inte tjockare än ett hårstrå. Då vill det till att man har god syn.

Jag fick även en lektion rörande ordet gobeläng. Det är ursprungligen handvävda tapeter från fabriken Les Gobelins i Paris, även om man numera använder själva ordet om alla möjliga sorters vägghängda vävnader.

Namnet kommer av färgaren Gobelin, som från mitten av 1400-talet bodde i Paris och drev sin rörelse där. Så småningom utvecklade det sig till ett gobelängväveri som heter Manufactures nationales des Gobelins et de Beauvais, eller bara Les Gobelins. Namnet Beauvis tillkom i samband med en tecknare och målare, vid namn François Boucher som kom från den staden. Les Gobelins är mest känt för att ha levererat gobelänger till Ludvig XIV, samt till efterföljande franska monarker. Och att det endast var gobelänger från nämnda fabrik som fick kallas gobelänger på den tiden. Numera så används ordet gobeläng slentrianmässigt om alla möjliga sorters vägghängda vävnader, men avser egentligen de vävda tapeterna från Les Gobelins.

De gobelänger som tillverkades i Beauvais var oftast en handvävd tapet med bilder i. Det kunde föreställa jakter, hundar, landskap, men även fester och scener ur Molières verk finns representerade, så fantasin var outtömlig hos dessa kreatörer. Tänk på det nästa gång när och om ni besöker ett museum.

Katarina Westlund

Kontaktuppgifter till Ann Ideberg finns på textilkonservering.se